Var och shoppade en sväng. Hittade två skatter på Beyond retro. Folk är så himla snygga här. Och mina vänner är de bästa. Såklart. Avlutade dagen med några öl på Kings.

Känner mej yr. Kan inte läsa en halv artikel utan att tappa bort mej. Det är liksom svårt att fästa blicken. Det snurrar till. Får svårt att andas. Nu är det september. Jävla september. 17 september våga inte komma hit!
Är helt slut. Orkar inte ta mej för någonting. Äter godis och planerar att bli träningsnarkoman. Eller kanske börja knarka. Eller så går jag bara och lägger mej igen. Är så trött. Så jävla trött.

I natt när jag kom hem kom jag på att jag borde kolla när skolan börjar. Det var visst idag. Jag gick inte. Läste kursplanen och allt lät så himla tråkigt och ointressant. Inte alls vad jag tänkt mej.
Så vad blir det nu då? Ingen aning.
Men stressen gjorde sej snabbt påmind. Vad ska jag göra? Vad vill jag göra? Vad måste jag göra? Vad borde jag göra? Alla obesvarade frågor gjorde mej yr och illamående och sen kom migränen.. Ingen bra dag.

God mat, lite öl, tusen ljus, mjuka kläder, blåbär, lakrits, min favoritperson och en bra film.

Igår var en helt fantastisk dag. Vänner och kärlek.
Det är livet.
Den började med sovmorgon och en runda med fisen. Träffade Jennifer på vårt ställe och lunchade och pratade utan avbrott i en timme sen var hon tvungen att gå tillbaka till Sponki. Jag gick en sväng på stan och köpte nya pennor och ett gäng modetidningar. Sen gick jag till Måns skola och kollade på väggar och sladdar ett tag men sen gick vi till caféet vid Kronhusbodarna och fikade. Sara och Martin kom dit. Sara i blont hår och Martin i träningskläder. Måns skjutsade hem mej på en stulen cykel. Vi kramade Iso lite och pussade på varandra sen skyndade vi oss till Hagabion för att se Armadillo med Peter. Bra film, mycket bra. Ett viktig inlägg i debatten, jag tror inte utlänsk militär hjälper afghanerna. Ta hem trupperna nu! Sen hej då till Peter som skulle jobba natt. Vi stannade kvar för några glas rött och hittade Michel. Pratade franska i fyra minuter. Sen hem, ut med fisen, på cykeln, till båten. Dans dans dans med Malin och några danskor till sent, sen iväg för två veggieburgare och jag somnade med kläderna på och livet är underbart.

Fast det är inte låret som gör ont. Nej, det är nacken. En muskelkrosskada var det tydligen. Inget brutet. Alltid något. Fast jag är glad att jag lever, helt och hållet. I alla fall hållet. Men så farligt är det inte.
Allt går långsamt. Och jag är otålig. Börjar på tusen saker samtidigt och inget blir klart. Fast jag har skickat mejl och beställt tyger. Får vara glad för det lilla.

Tillbaka i Sverige. Hemma. Känns konstigt. Liksom hastigt. Ser nog inte Sverige som mitt hem hem. Men Måns, min älskade och mina vänner. Det är hem. Kärlek.

Igår spelade vi pingis och lagade mat, kramades och drack rött vin från Frankrike.
Saknar språket. Och de sydfranska varma vindarna. Friheten att kunna få ta dagen som den kommer.
Nu smider jag planer. Framtid och pengar, hopp och förtvivlan.
Men jag är hos min älskade.
Han ligger i sängen och väntar på att jag ska krypa upp och lägga mej i hans famn så vi kan somna tillsammans.
Sovgott

Vaknade av att mobilen ringde. Klockan två! Crazydays.
Har börjat tänka på engelska nu.
Mötte upp Gena för frukost strax innan tre. Kunde inte få frukost på Pain et Cie. Justq'à midi. Skit. Gick till mystorget och frågade snällt och där gick det. Dvs pain au chocolat, apelsinjos och café crème. Perfekt. Åkte till Odysseum och shoppade. Till nio! Gena var sur för att de stängde så tidigt, jag tyckte det var fantastiskt att de hade öppet så länge en lördag. USA vs Sverige. Gick till Ikeas matavdelning, de hade salta sillar. Lycka. När jag höll upp fullkorsskorporna såg jag att jag skakade. Kände mej konstig och funderade på om det kunde vara hemlängtan efter saltlakritsåterseendet. Nänä. Klockan hade blivit 21 och det enda jag stoppat i mej var den dära pain au chocolat:en. Hungern har slutat infinna sej.

I torsdags bröt jag ihop. Till en liten pöl. Grät och grät och lät bli att torka bort tårarna. Det var ändå bara jag hemma. De jävla mardrömmarna slutar aldrig så jag känner mej inte särskilt utvilad när jag vaknar. Gick och la mej under de här träden men mina stora solglasögon och i-poden som skydd. Somnade på några minuter.
Måns kom inte. Hoppades men. Nej.
Har träffat en ny vän. Gena. Från USA fast med ryska rötter. Canserforskare. Ha. Satt uppe till fem på Rockstore och pratade. Och så kom tårarna igen. "But what did you expect?!" Nej det är sant. Önskar bara att jag inte behövde få glaskrosset kastat i ansiktet.