I torsdags bröt jag ihop. Till en liten pöl. Grät och grät och lät bli att torka bort tårarna. Det var ändå bara jag hemma. De jävla mardrömmarna slutar aldrig så jag känner mej inte särskilt utvilad när jag vaknar. Gick och la mej under de här träden men mina stora solglasögon och i-poden som skydd. Somnade på några minuter.
Måns kom inte. Hoppades men. Nej.
Har träffat en ny vän. Gena. Från USA fast med ryska rötter. Canserforskare. Ha. Satt uppe till fem på Rockstore och pratade. Och så kom tårarna igen. "But what did you expect?!" Nej det är sant. Önskar bara att jag inte behövde få glaskrosset kastat i ansiktet.