Vi satt bara hemma och drack vin med några vänner igårkväll. Skrattade, diskuterade de mest bisarra saker och rökte alldeles för många cigaretter. Men både Måns och jag vaknade med tunga huvuden och ett lätt illamående idag. Så det blev ingen dans ikväll utan en tre, fyra filmer istället.

Dricker för starkt kaffe, börjar på en affärsplan, klappar Iso, läser bloggar, planerar lägenhetsköp, tänker på all städning som jag snart ska börja med, lyssnar på Cocorosie, funderar på livet, tar svåra beslut, ångrar mej, läser mejl, tänker att jag borde slänga allt jag äger men gör det inte, sitter i telefonkö till skit-banken, redigerar foton, ser på gula höstlöv. Får ingenting gjort.
Idag skulle varit första dagen i skolan i Paris. Men min flygstol var tom och jag är kvar här.

Jag vaknade av solen med alldeles för tjocka ögonlock. Men inte på grund av en hemsk mardröm denna gången, utan på grund av den fina filmen vi såg igår. Herregud vad stark den var. Fantastisk.
Drömde att jag hittade en hel bunt med ihoprullade femhundra-lappar. Har tittat i alla lådor som finns här hemma men utan någon liknande upptäckt. Synd. Annars hade jag kunnat fortsätta leva som jag gör nu ett tag till. Inte för att det är speciellt lungt och härligt, utan eftersom jag har så jäkla svårt att fatta några beslut som helst nu.
Lite som ett vakkum.

J'ai été trompé. Jag blev lurad. Jag ställde in allt. Orkade inte mer problem och blev osugen på franska äckel.
Istället gick jag ut i regnet, dansade, drack öl, skrattade med gråten i halsen, gick hem, tände ljus och bakade bröd.

Sprang ut i höstrusket för att träffa tre fina på Café Berlin på Vasagatan. Pratade om dagen, planerade framtiden, åt god hallonpaj och drack dålig sojalatte. Perfekt torsdagskväll.

Herregud. Vad gör jag? Vad händer? Jag kan inte ta några beslut. Fast jag gör det ändå och ångrar mej i nästa andetag.
Vad gör jag nästa vecka? Var är jag då? Kommer allt gå åt helvete?

Ibland är vi så lika. Samma tankar. Samma problem. Samma mål. Samma blod.

Så jag åker tillbaka. Till världens vackraste stad. Där språket är som musik och husen som tagna ur sagor.
Ensam. Men jag måste. Och det kommer bli ett kärt återseende. Fast jag lämnar guld i Göteborg..
Nästa lördag går flyget.

Så fina. Så himla himla fina.
När som helst får jag ringa och prata, gråta eller skratta. När jag behöver stöd stöttar ni mej. När jag behöver peppas peppar ni mej. När jag behöver ärlighet säger ni sanningen utan att tveka. När jag behöver en kram står ni där med öppna famnar. När jag inte orkar någonting förstår ni mej.

Jag drömde att jag flög. Högt, högt upp. Alltid mittemellan kontroll och total okontroll.
Jag har ont i magen. Jag har glömt att äta på några dagar.
Jag har bestämt mej för att något måste hända. Jag måste bort igen, på nytt, för alltid. Kanske. Vad vet jag. Men jag vill inte. Jag vill inte förlora längtan. Längtan till något. För det är allt jag har kvar.

Så vi lånade en röd liten stuga ute i skärgården. När jag kom innanför dörren och brasan var tänd och jag satt inrullad i en filt med en kopp te i händerna sa jag till Måns att han aldrig skulle få mej därifrån.
Men det fick han såklart.
Och jag älskar stan. Här är det alltid någon som är vaken. Och mörkret är inte lika kompakt.
Fast det är något speciellt med havet.

Nu åker jag till havet.
Långt ut i skärgården med vin, pojkvän och hund. Och tusen tjocktröjor.
Hej!